Norrmannen

 

Ibland är verkligheten märkligare än dikten. Så är det i den här berättelsen. Man kan verkligen fråga sig om det är sant. 

Första gången jag träffade den tjocke norrmannen hade han tre miljoner i en ICA-kasse.  Han var hundrasextio centimeter lång och vägde etthundratrettio kilo. Det gick fortare att hoppa över honom än att springa runt. 

Han började sin affärsbana som ung pojke i Norge under andra världskriget genom att sälja mat till tyskarna och få betalt i sprit och cigaretter, vilket han i sin tur sålde till norrmännen. Han sålde ägg och kaniner, och när han fick självdöda djur av bönderna blev det skrovmål för de aningslösa, hungriga tyska soldaterna. 

När kriget var slut flyttade han till Sverige. Där träffade han sin blivande fru. Hon hade en fin liten mjölkgård och var djupt religiös. 

Norrmannen insåg att skulle han vinna hennes hjärta, måste han övertyga hennes om sin förträfflighet, så han blev både pastor och bonde. Med stor inlevelse predikade han Guds ord, samtidigt som han for runt i bygderna och gjorde svarta affärer. Man kan utan överdrift säga att han drog nytta av både Gud och Mammon. 

När hustrun for på semester passade han på att sälja alla hennes kor. Hon förlät honom och trots hans ekonomiska och erotiska eskapader förblev hon en hängiven hustru ända tills hans död. 

Allt som gick att köpa köpte han, och allt kunde han sälja. Grisar, kor, klockor, hästar, vapen, guld, sprit och antikviteter. Han luktade sig till människor, som var i behov av pengar. Han kunde komma på besök till en bonde och innan han åkte därifrån hade han köpt ett lass grisar, flera kor, familjens ärvda byrå och vigselringarna. Allt kunde han köpa och allt kunde han sälja. 

Varenda liten väg och varenda liten by från Gällivare i norr till Ystad i söder kände han till. Under sina många år som svarthandlare hade han skaffat sig ett kontaktnät, som var som det finaste spindelnät. Ingen fattig bonde gick säker. Hade han väl kommit på besök, åkte han inte förrän han övertalat far och mor i huset att sälja barnets älsklingsponny och de vackraste kopparpannorna. 

Som bilförare var han livsfarlig. När han i vuxen ålder skulle ta körkort fick han köra mer än tvåhundra timmar för att klara uppkörningsprovet. Sambandet mellan koppling och gas lärde han sig aldrig förstå. Det fanns bara ett sätt att starta den gamla Volvokombin.  Kopplingen i botten och gasen i botten. Efter tvåhundra meter hade han fått upp kopplingen och då var det dags för nästa växel och så upprepades hela proceduren. Han såg så dåligt att han mer tog sig fram på intuition än syn. Fort körde han med bil, men ännu fortare med bil och släp. I ett litet hästsläp kunde han lasta in två stora ardennerhästar som tillsammans vägde sextonhundra kilo och sedan köra från Skåne till Närke i etthundratrettio kilometer i timmen. 

Vid en av sina resor genom Hälsingland passerade han ett sju kilometer långt vägarbete. Längs hela sträckan hade man ställt upp koner, men när norrmannen kört förbi stod ingen kvar. Släpets vänstra hjul hade sprätt iväg kon efter kon. De förskräckta vägarbetarna hade fått kasta sig ut i skogen för att rädda livet. 

I trakten av Tidaholm skulle han en gång köra om en buss. Han svängde ut förbi bussen men såg inte att den blinkade åt vänster. Ju mer bussen svängde desto mer svängde norrmannen och till slut svängde båda två in på en avtagsväg för att sida vid sida fortsätta på den smala grusvägen. Eftersom han var pingstpastor måste han den gången mer förlitat sig på Guds försyn än sin egen körskicklighet. 

Vid ett besök på en gård i Närke parkerade han sin lastbil för att försöka köpa några tjurar. Tillsammans gick man in i ladugården och ackorderade om priset. När handslaget hade bekräftat affären leddes djuren ut på gården för att lastas. Bilen var borta!

- Oj, oj , oj! jag glömde visst handbromsen. 

Med förvåning följde han hjulspåren med blicken. De ledde rakt ner mot ett stenbrott och där hängde lastbilen på kanten. Den gungade sakta när grisarna rörde på sig. Så, med ens rasslade det till bland grus och stenar och bilen försvann ner i avgrunden. 

När norrmannen var femtio år lämnade han Örebro och flyttade till ett litet samhälle i Skåne. Han hyrde sig en liten marklägenhet långt bort från den rättskaffens och godtrogna hustrun. Under elva av årets månader levde han ett liv i sus och dus. Under den tolfte kom hustrun på besök. Då omvandlades den sexfixerade rumlaren till en religiös och präktig äkta man. Hustrun pysslade om honom och lagade speciell dietmat eftersom han hade sockersjuka. Han magrade många kilo de veckorna. Hon satt i soffan och stickade och broderade och han låtsades läsa tidningen. En hel månad fortgick det så här med ett och annat avbrott för utflykter. Då åkte det äkta paret runt och tittade på kyrkor. När månaden var till ända och hon högtidligt meddelade att hon var tvungen att åka tillbaka till Örebro, försökte han för skams skull, men med illa dold förtjusning övertala hustrun att åtminstone stanna ett litet tag till. Som vanligt sade hon då att det inte gick, och den lättade maken vinkade ivrigt av hustrun på stationen. Sedan bar det av till närmaste matställe. Där smorde han kråset med rejält fett fläsk utan den minsta lilla grönsak, massor av sås och som avslutning en stor gräddbakelse. 

Han kallade poliser för grisar och polisbilen för grisbilen. Inställningen till polis och kronofogde kunde betecknas som hatkärlek. Hatet bestod i att de var obekväma för hans verksamhet och kärleken i att han hade nytta av dem. Tänk så pinsamt att vara polis och anklaga någon för svarthandel och samtidigt veta att man veckan innan köpt en gris svart av samma person! Och handlade gjorde man. Det var inte bara poliser och kronofogdar. Nej, högt uppsatta politiker, direktörer och tjänstemän - alla yrkeskategorier hade han som kunder. Varför köpa dyrt kött i affärerna, när man kunde köpa lika bra kvalitet till halva priset av norrmannen. Svarta affärer blir brottsliga bara om de upptäcks. 

En gång skulle femton slaktade grisar levereras till olika restauranger i Malmö. För att kunna leverera köttet hade norrmannen lånat ett alldeles nytt och oanvänt hästsläp av en bekant. Slakt har på landsbygden alltid varit förknippad med fest och den här gången var det extra livat. Spriten flödade, folk tjoade och grisarna skrek så det hördes vida omkring. Griskropparna packades mycket ordentligt i plast och lades i hästsläpet. Sedan påbörjades transporten. Det gick tungt för överlasten var stor. Efter någon kilometer mötte han och chauffören en mörkblå bil, som kom med hög fart. I backspeglarna kunde de se hur den vände. 

- Nu kommer grisbilen, sade norrmannen. 

Ur bilen klev två poliser, som flera gånger tidigare köpt kött av honom. Någon hade ringt och anmält att det var slagsmål på gården. 

Dagen därpå kunde man läsa i tidningen att ett lass griskött måste förstöras för det hade körts i ett hästsläp som var fullt med gödsel.  

Officiellt levde han av sin pension, och Volvokombin var så gammal att den kunde ingen utmätningsman ta ifrån honom. På mätaren stod det femtiofemtusen mil, men under motorhuven fanns en splitter ny motor. Bilen skötte han minutiöst. Den lämnades in för tvätt och dammsugning en gång i veckan. Det enda som inte byttes ut var förarstolen. Den var så nedsutten att han nästan satt på golvet och hela bilen lutade till vänster på grund av den stora snedbelastningen. Om man kunde säga att han hade kontoret på fickan, så kunde man tillägga att han hade lagret i bilen. Under en stor filt i lastutrymmet fanns allt man kunde önska sig. Där fanns knivar, pistoler, antikviteter, tavlor och värdelösa prydnadssaker. Alla önskemål kunde han tillgodose. Saknade man något, hade han ordnat det till nästa dag. Den mest orimliga önskan kunde han uppfylla. Hans kontaktnät var gränslöst, men han berättade aldrig för någon om sina inköpskällor. Hur många kvinnor har inte förtvivlat berättat för sina män att de tappat sina dyrbaraste smycken, medan de i stället sålt dem till norrmannen. Guld köpte han, men ädelstenar försmådde han, hur dyrbara de än var. En orsak var att han inte begrep sig på dem, en annan var att de var för lätta att identifiera. För även om det var guld som glimmade, så hade han inte alltid rent mjöl i påsen. 

Klädkontot var inte stort. Han var klädd i säckiga grå gabardinbyxor, blårutig bomullsskjorta, en sliten grå yllekofta och en gammal keps. Han köpte två par byxor om året och dem lät han specialsy hos en gammal skräddare i Västergötland. Det var inte lätt att köpa byxor till en figur, som var lika bred som hög, men det var inte hela sanningen, för byxorna hade specialsydda fickor. De gick ner till knäna och rymde allt. De var som guldgruvor.  Där hade han de finaste guldsmycken och antika fickur inlindade i toalettpapper. Byxorna vägde många kilo med alla dyrbarheter i de stora fickorna Av flera skäl var livrem inte att tänka på, för det hade varit som att knyta ett snöre runt en jordglob. Ett par breda hängslen höll skatterna uppe. 

På landets marknader florerade svarthandeln. Den kunde delas in i två kategorier - det som syntes och det som inte syntes. Sent på kvällen i skydd av mörkret började förmarknaden, och det var där det verkliga hände. Med rätt guidning kunde man se det som ingen annan såg. De högljudda budgivningarna följda av kraftiga handslag var bara spel för gallerierna. Samma häst kunde byta ägare många gånger under kvällens lopp. Det var pengar man bytte, och för att någon skulle vinna måste en annan förlora. Det var ett hasardspel med snabba insatser. Det var proffsens arena. Den stackars amatör som försökte leka med, kom snart att upptäcka att han hörde till förlorarna. Den fina lilla treåriga ponnyn, som alla tycktes vilja ha visade sig vid hemkomsten vara full av lus, helt omöjlig att rida och tjugosju år gammal. 

Vartefter natten fortskred blev rösterna alltmer högljudda. Den hembrända spriten dracks dunkvis och fala kvinnor vandrade från lastbil till lastbil. De sexuella tjänsterna utfördes oblygt inför öppen ridå. Ju tommare dunkarna blev desto tätare blev slagsmålen. Poliserna vandrade till synes förstrött omkring utan att märka något. Och bäst var väl det, för här rådde djungelns vilda lag. Vid ett sådant tillfälle tog norrmannen upp sin pistol och satte ett skott i marken mitt emellan två poliser. Han gick visslande förbi utan att poliserna ens kunde ana att det var han. 

Hans sexuella aptit var enorm. Den ökade han på genom att äta lådvis med Afrodite potenspiller. Han delade in kvinnor i två kategorier, de onåbara och de fallna. De onåbara respekterade han och behandlade med vördnad. Dem kallade han för smakliga personer. De var endast några få och resten, de fallna, såg han som sexobjekt och kallade för hylsor. Dem tilltalade han på det mest vämjeliga sätt och det fanns inga gränser för hur kränkande han kunde behandla dem. Han hade ett tänkesätt och ett språk, som kunde få den mest förhärdade sexualförbrytare att rodna. En gång kom han från en marknad med ett stort blått öga. Han hade mött två främmande kvinnor. Den ena hade naturen begåvat med en iögonfallande stor byst och norrmannen var inte sen att gå till anfall. Blixtsnabbt sträckte han fram händerna och klämde henne på bomberna, som han kallade dem. Svaret på det blev en rak höger, som under lång tid framöver genom alla regnbågens färger skulle avslöja hans tilltag. 

Det påstås att han har älskat bort flera miljoner men inte alltid sina egna. En gång följde han med en bekant till Göteborg för att leverera en häst. Mitt i natten försvann han från hotellet med både häst och släp, för att komma tillbaka på morgonen med släpet tomt. Då hade han skänkt bort vännens tjugofemtusenkronorshäst till en flicka mot några timmars nöje mellan lakan. Han var totalt utan samvete. Kunde han lura någon så gjorde han det. 

För att inte släppa kontakten med affärslivet i Örebro behöll han sin porrklubb även sedan han flyttat till Skåne. Med jämna mellanrum stängdes verksamheten i Örebro. Det var när en taxi kom och hämtade flickorna, vilka fick tillbringa några hektiska dagar, fyllda av sprit, cigaretter och ohämmad sexuell aktivitet, i hans lägenhet. När han väl fått sina lustar uppfyllda körde den väntande taxin flickorna tillbaka till porrklubben igen. 

Om han såg ut som en fotboll, när han hade kläder på sig såg han ut som en ballong när han var naken. För att kunna beskåda den kroppsdel han värderade så högt i sina sexuella utsvävningar var han tvungen att använda spegel. Han var totalt ohämmad på det fysiska planet och nakenhet var något naturligt för honom. Vid ett besök på ett mindre landsortshotell skulle han duscha på morgonen. Hotellrummet låg i ena änden av korridoren och badrummet i den andra. Naken med handduken i ena handen spatserade han genom hela korridoren. Eftersom det var vid den tidpunkten då folk skulle ge sig iväg öppnades den ena dörren efter den andra. Varje gång han mötte någon bugade han lätt till höger och till vänster och sade god morgon. Eftersom det var en lång korridor och hotellet var fullt blev det många bugningar och många ”god morgon”. 

Norrmannen rökte inte och han drack mestadels mycket måttligt. Som den pingstpastor han var uttryckte han sin avsky över folk som söp och knarkade, vilket inte hindrade honom från att sälja varor till dem som önskade. Den hembrända spriten levererades öppet i dunkar medan det av naturliga skäl var mer hemlighetsmakeri kring det vita pulvret. 

Hans förmåga att omvandla varor i pengar var obegränsad. Han levde i värld som bestod av att luras eller bli lurad. Kunde man inte lura människor kunde man lura staten. Allt skulle snabbt omsättas för att bli nya varor som sedan blev nya pengar i en evig cirkelgång. Han menade att hade man bara varor att sälja behövde man inte känna sig fattig. Det var inte bara småbönder och alkoholister som var hans kunder. Många miljoner gick genom hans händer varje år. Storbönder och stora företag var hans kunder och leverantörer. Han var som många andra handlare till stor nytta för den organiserade ekonomiska brottsligheten. Den dagen momsen infördes blev det stort jubel. Det blev ytterligare en inkomstkälla. Ett lass med tjurar för hundratusen kronor blev plötsligt värt hundratjugofemtusen. Kvittot slängdes och momspengarna gick rakt ned i fickan. Pengar tvättades också genom kvittoskrivande som lön och tack för hjälpen. Det blev en bra timlön för ett kvitto på några miljoner och ett namn på ett papper. 

Inget varar för evigt. Så inte heller den tjocke norrmannens liv. En dag hamnade han på sjukhus och medan lunginflammationen långsamt gjorde slut på hans krafter och den sista livsgnistan rensade hyenorna lägenheten. Av förmögenheten han påstods ha fanns inte ett spår. Kvar fanns bara en byrå full med Afrodite potenspiller och ett album med honom själv och olika kvinnor utövande människors innersta drifter. När den svarta likbilen långsamt förde honom från Skåne till Örebro ändrades hans karaktär, och när han vigdes till sista vilan i Örebro hade han i människors sinne åter blivit den hedervärde och gudfruktige pingstpastorn som ärat och dyrkat sin sörjande hustru.